Jag tror att det var 2006, eller strax innan, när jag var i meditationsrummet, hängande på min dåvarande lärares läppar, och jag fick plötsligt den här tanken: "Det vill jag!" Jag vill följa med människor och göra det möjligt för dem att få dessa "aha"-upplevelser som jag har fått så många gånger på min väg.

Jag vill vara en del av deras utveckling och få bevittna hur de växer, hur skatter återvinns ur konflikter, hur frihet uppstår ur trängsel och avkoppling följer. Jag vill se människor andas ut och glädjas över att en pusselbit i deras liv har satts ihop igen. Jag vill modigt vägleda dem genom elden, i vetskap om att i min vård kan värmen inte skada dem. Det är vad jag vill, och samtidigt vill jag att vi ska ha roligt och skratta... och sedan boken av Marshall Rosenberg ner i mina händer.

Efter den första introduktionskursen visste jag att jag ville bli utbildare. Sedan dess har jag sökt efter min väg, och varje vägskäl gör mig rikare på erfarenheter. Det är dessa erfarenheter som jag försöker göra konkreta i mina seminarier. Det är allt. Det finns inget annat.

Icke-våldsam kommunikation är för mig en länk, en bro inte bara mellan individer eller mellan folk, utan också en bro för att integrera uråldriga andliga traditioner och visdom i vardagen.