Jag arbetar med människor som bryr sig djupt – om sina barn, sina partners, sina team, sina samhällen – och som är trötta på att leva i ständig spänning, överbelastning eller självkritik. Mitt fokus är att hjälpa människor att bygga tryggare och mer närande relationer: med sig själva först, och sedan med andra.

Jag kom till Nonviolent Communication (NVC) av levd nödvändighet. Jag uppfostrade tre barn och försökte vara "en bra mamma", samtidigt som jag ofta kände mig överväldigad, reaktiv och ensam i den dagliga intensiteten. Det jag fann i NVC var inte en uppsättning artighetsfraser, utan en väg tillbaka till ärlighet och kontakt, särskilt i de stunder då jag ville stänga av, slå ut eller försvinna. Med tiden blev NVC både min personliga praktik och min professionella väg.

Idag undervisar jag i NVC som ett medvetande som är praktiskt, förkroppsligat och förankrat i verkliga livet. Jag älskar att stödja människor att gå från "Vad är det för fel på mig/dig?" till "Vad lever här?" och att översätta det till tydliga önskemål, fungerande gränser, reparation efter konflikt och fler valmöjligheter under stress.

Jag är särskilt intresserad av samspelet mellan NVC och nervsystemets reglering, traumainformerade perspektiv och de kulturella förhållanden som gör empati svårare: hastighet, produktivitetstryck, ojämlikhet och normalisering av utbrändhet.

Mitt arbete finns på flera platser samtidigt:

• Utbildning och handledning för föräldrar, lärare och organisationer, särskilt kring konflikter, feedback, svåra samtal och relationskultur.

• Medling och konfliktstöd, när människor vill fortsätta i relationer (i familjer, partnerskap, team) och behöver en struktur för ärlighet och reparation.

• 1:1-coachning och coachning i små grupper, där vi saktar ner tillräckligt för att höra behoven bakom mönster som att vara till lags, ilska, frysning, perfektionism eller kronisk överväldigadhet.

• Utrymmen för vila och integration, inklusive yoga nidra och övningar som hjälper människor att komma tillbaka till sina kroppar – för för många av oss är det svåraste inte att "känna till modellen", utan att vara närvarande när det spelar roll.

En stor del av mitt arbete handlar om föräldrar och vårdgivare, eftersom jag ser föräldrautbrändhet som både djupt personlig och djupt systemisk. Jag stödjer föräldrar att komma ur skam och in i självkontakt, att hitta språk för vad som händer inom dem och att skapa mer hållbara familjeekosystem, särskilt i neurodivergenta hushåll. Jag arbetar även med pedagoger och yrkesverksamma som vill föra in relationella färdigheter i situationer där stressen är hög och missförstånd är vanliga.

Jag är skapare och organisatör av en onlinekonferens för föräldrar, ”Bliżej potrzeb, bliżej szczęścia”, och jag är engagerad i att göra högkvalitativ relationell utbildning tillgänglig – utan guruspråk, utan moralisering och utan att låtsas att empati är lätt. Jag bryr mig om tydlighet, integritet och ödmjukhet: att namnge vad jag vet, vad jag lär mig och hur jag är ansvarig.

Min strävan är lika mycket social som personlig. Jag vill att NVC ska bli en del av vår dagliga infrastruktur: inte som ett "trevligt" tillägg, utan som en praktisk väg ut ur dominans, frånkoppling och utbrändhet.
Jag dras särskilt till vad jag kallar en permakultur av relationer – samhällen utformade för motståndskraft, ömsesidigt stöd, samtycke och reparation. Jag vill bidra till kulturer där omsorgsarbete ses, delas och värderas; där makt hanteras medvetet; och där människor kan vara oense utan att avhumanisera varandra.

Om du arbetar med mig vill jag att du ska veta följande: Jag är inte intresserad av att du visar empati.
Jag är intresserad av att du blir friare. Fri att känna vad du känner, att namnge vad du behöver, att välja dina handlingar med större medvetenhet och att förbli kopplad till din mänsklighet, även när livet är rörigt.