Min resa med ickevåldsam kommunikation (NVC) började med en djup längtan efter kontakt, även om jag ännu inte hade språket för det. När jag först mötte NVC berörde något i hur tränaren talade och lyssnade mig djupt. Jag kände att det fanns en plats han talade ifrån – rotad i medvetenhet om behov och vårt ömsesidiga beroende – och jag minns att jag tänkte, det är där jag vill vara.

Med tiden gav NVC mig ett ramverk för att förstå många upplevelser som länge varit förvirrande eller smärtsamma. Att lära mig att ta mina känslor på allvar igen och att få kontakt med behoven bakom dem förändrade hur jag relaterar till mig själv och andra. Det blev gradvis inte bara ett kommunikationsverktyg, utan ett sätt att leva.

Jag arbetar i en internationell skolmiljö med människor från många kulturella bakgrunder, vilket ständigt påminner mig om hur djupt sammankopplade vi är och hur svårt det kan vara att hitta ömsesidig förståelse. NVC ger mig en lins för att se vår gemensamma mänsklighet och en väg att gå från dominerande vanor till relationer grundade i omsorg, ömsesidig respekt och gemensamma mänskliga behov.

För mig är NVC också en andlig praktik. Utan att vara bunden till någon särskild religion upplever jag det som en praktisk väg mot kontakt med livet – inom mig själv, mellan människor, i naturen och i de system vi formar tillsammans. I det här arbetet ser jag min roll som någon som hjälper till att skapa förutsättningar för naturlig tillväxt och kontakt.

Jag tycker om att skapa utrymmen där människor kan känna igen sina egna behov och värderingar, upptäcka sin handlingskraft och uppleva möjligheten att möta varandra med ärlighet och omsorg, och vårda de frön som gör social förändring möjlig. Social förändring, för mig, börjar i vardagens mikrokosmos: varaktig förändring växer fram ur kvaliteten på dessa interaktioner, som att sköta jorden så att empati, omsorg och fred kan slå rot och så småningom påverka större system. Genom att dela NVC hoppas jag kunna bidra till utrymmen där människor kan sakta ner, återknyta kontakten med det som är viktigast för dem och inse de gåvor och avsikter som finns i dem själva och andra.

Jag är tacksam för att vara en del av en gemenskap som fortsätter att lära och öva tillsammans, och där denna gemensamma utforskning kan fortsätta.