Jag arbetar som grundskollärare i en mångfaldig klass där socialt och känslomässigt missgynnade och välstödda barn från familjer med vitt skilda bakgrunder lär sig tillsammans. I denna heterogenitet är det en daglig utmaning att skapa en gemenskap där alla känner sig trygga och välkomna. Icke-våldsam kommunikation hjälper mig med detta. Jag är så tacksam att jag nu hittar sätt att se alla och stödja föräldrar och barn i att bli en gemenskap. Jag kan hjälpa alla barn att utveckla sin potential och sina alldeles egna styrkor.

I mitt liv med min familj: Giraffen sitter vid vårt bord. Den hjälper mig att komma ihåg att allt vi gör möter ett behov. Min 15-årige son väljer strategier som utmanar eller triggar mig. Om och om igen ser jag mina ämnen medvetet så att jag kan utvecklas och ta reda på vad jag verkligen vill. Det viktigaste för mig är att hålla kontakten, oavsett hur höga vågorna är; det kan jag öva med honom så ofta.

Att ge min 9-åriga fosterdotter trygghet och kärlek och samtidigt ge henne den vägledning hon behöver är något jag kan uppmärksamma och reflektera över om och om igen med hjälp av Icke-våldsam kommunikation. Särskilt kontakten med hennes biologiska föräldrar, som tyvärr är psykiskt sjuka och traumatiserade, utmanar mig. Jag ser deras stora smärta och deras behov och samtidigt min fosterdotters och vår familjs behov, och vi har ett starkt behov av skydd och trygghet. Jag är så tacksam att jag kan känna djup empati för hennes föräldrar och samtidigt tillämpa beskyddande kraft.

För mitt behov av personlig frihet och autonomi brukade jag välja strategin att leva i öppna relationer. Jag har bara varit i ett monogamt förhållande i tre år. (Vilken tur att min partner också älskar och lever NVC!) Att känna av mina behov och komma med modiga, ärliga förfrågningar är ett äventyr och ett stort lärdomsområde för mig, eftersom jag alltid tar fullt ansvar för mina behov och låter honom ta ansvar för sina behov också. Framför allt har jag dock upptäckt att jag hittar den frihet jag söker inom mig själv genom att acceptera mig själv och låta mig själv vara som jag är.

Som NVC-utbildare arbetar jag även med människor (ofta utbildare) som inte utbildar sig frivilligt i NVC. Jag är också tacksam för att kunna arbeta med dessa människor som är skeptiska till NVC. Att anpassa sig till dem och känna i stunden vad de behöver och hur jag kan nå dem så att en koppling skapas mellan oss utmanar mig, och jag tycker det är spännande.