Jag är utbildare, social entreprenör och organisationsledare med ett djupt engagemang för att göra ickevåldsam kommunikation tillgänglig som en praktisk kraft för social förändring. Mitt arbete är förankrat i tron att människor förändras när de upplever värdighet, tillhörighet, ansvar och kontakt med sina egna och andras behov. För mig är ickevåldsam kommunikation inte bara en kommunikationsmodell; det är ett sätt att förstå konflikt, makt, läkning, ledarskap och social transformation.
Jag är VD för Stiftelsen Retretten i Oslo, en stiftelse som stödjer människor i återhämtning från drogberoende och livets utmaningar. Under de senaste åren har ickevåldsam kommunikation blivit ryggraden i vårt arbete. Jag har utvecklat flera program relaterade till ickevåldsam kommunikation som hjälper människor att stärka självförståelse, emotionell reglering, konfliktförmåga, empati och förmågan att göra val som tjänar livet. Min passion är att föra ickevåldsam kommunikation till människor som normalt inte skulle söka den, men som kan dra stor nytta av att upptäcka ett språk för det som lever inom dem.
En central del av mitt arbete är social förändring. Jag är särskilt intresserad av hur ickevåldsam kommunikation kan påverka system, institutioner och offentlig politik. Min föredragna handlingsform är ofta top-down-förändring: att arbeta med beslutsfattare, offentliga institutioner, politiska miljöer och finansieringsstrukturer för att skapa förutsättningar där fler människor kan få tillgång till livsnjutande metoder. Jag tror att om vi vill att NVC ska nå många, måste vi också införliva det i skolor, återhämtningssystem, fängelser, socialtjänst, ledarskapsutbildning och offentliga institutioner.
Samtidigt tror jag också på förändring underifrån. Jag driver en scoutgrupp där jag ser hur gemenskap, ansvar, natur och praktiskt ledarskap kan forma unga människors liv. För mig är scouting också social förändring. Det är en plats där barn och ungdomar kan uppleva tillhörighet, mod, samarbete, hjälpinsats och omsorg om naturen. Detta kompletterar mitt arbete på Retretten och påminner mig om att förändring sker både genom system och genom små, konkreta samhällen där människor lär sig att lita på sig själva och varandra.
Min akademiska bakgrund är inom politisk ekonomi och konfliktdynamik. Jag har studerat och arbetat i Afrika, och detta fortsätter att vara en viktig del av min långsiktiga strävan. Jag är intresserad av hur konflikt, ojämlikhet, trauma, ekonomi och makt samverkar, och hur NVC kan bidra till mer livsnjutande sätt att organisera samhällen och samhällen. Jag vill särskilt utforska hur NVC kan stödja social förändring i afrikanska sammanhang, i samarbete med lokala ledare och samhällen.
Som utbildare brinner jag för att göra komplexa idéer begripliga, praktiska och relevanta. Jag vill att människor ska lämna mina utbildningar inte bara med koncept, utan med en upplevd upplevelse av möjligheter: att konflikt kan bli koppling, att behov kan vägleda kloka handlingar och att människor kan möta varandra med mer ärlighet och omsorg. Jag är särskilt intresserad av skillnaden mellan behov och strategier, eftersom jag har sett hur mycket konflikt uppstår när människor går direkt till strategier utan att förstå de djupare behoven under.
Vad jag vill att folk ska veta om mig är att jag är i detta arbete för det långa loppet. Min väg med NVC har varit lång, krävande och ibland ensam, men den har också format mig djupt. Jag bryr mig djupt om integritet, bidrag och praktisk påverkan. Jag vill att NVC ska gå bortom små gemenskaper av redan intresserade människor och bli en del av språket i vardagslivet, utbildningen, återhämtningen, ledarskapet och den sociala förändringen.
Min strävan är att bidra till en bredare rörelse där kontakt, behovsmedvetenhet, empati och ansvar blir normala delar av hur vi lever tillsammans. Jag vill hjälpa till att bygga broar mellan personlig transformation och strukturell förändring, mellan inre arbete och offentliga system, mellan läkning och ledarskap. För mig är detta löftet med NVC: inte bara bättre kommunikation, utan ett mer medkännande och modigt sätt att forma samhället.
