Jag minns tydligt ögonblicket då jag först hörde talas om ickevåldsam kommunikation. Jag var bonde och mamma till fem barn och utbildade mig till waldorflärare. Under den tiden hade jag en stark önskan att utveckla mig själv och att förbättra mina förmågor att stödja unga människor i att utvecklas individuellt. Men år av intensiva utmaningar gick tills GFK grep tag i mig igen 2008 och har aldrig släppt taget sedan dess. Vid den tiden gjorde citatet "Vill du ha rätt, eller vill du vara lycklig? Du kan inte vara båda" ett djupt intryck på mig. Jag började stanna upp och reflektera över vad som var viktigt för mig som livskvalitet.

Jag upptäckte snart vilken djupgående förändring jag kunde åstadkomma i mitt liv genom att släppa lusten att ha rätt, ta ansvar för mina känslor och behov, och släppa taget om förväntningarna på att andra skulle vara som jag ville att de skulle vara. Det tog dock år att övervinna djupt rotade mönster och att verkligen omfamna denna nya version av mig själv. Självtvivel fortsatte att komma upp till ytan och hindrade mig från att hitta min inre styrka och odla en medkännande attityd gentemot mig själv och andra.

När jag tänker på alla mina följeslagare och tränare på den här resan, särskilt Marshall Rosenberg (som jag hade nöjet att träffa kort), fylls mitt hjärta av tacksamhet och kärlek för den berikande effekt de har gett mig i livet. Jag vill särskilt nämna Simone Anliker, Patricia och Benedikt från Fokus Empathie, och min assessor Michael Dillo. Dessa coachande personligheter har gett mig en utmanande och intensiv lärandeupplevelse, vilket jag är oerhört tacksam för.

NVC har genomsyrat mitt liv och berört alla aspekter av det. I min roll som socialterapeut, mamma och partner har jag observerat hur förutfattade meningar om vad som är bra för andra, vad som förväntas, vad som görs av ren plikt eller för att det är "normalt", äventyrar individers eller hela samhällets välbefinnande. Så kallade hjälpande handlingar kan snabbt bli kränkande, välmenande handlingar kan leda till traumatiska upplevelser, och kritik kan sluta i en återvändsgränd. Att återta den livskraft som finns i varje människa (den gudomliga energin) och som längtar efter att manifestera och utvecklas i en trygg plats kräver mindfulness och nya strukturer.

För mig har det blivit avgörande att ifrågasätta gammalt tänkande som ofta har blivit en del av samhällens strukturer och att praktisera öppna och icke-dömande möten. Detta innebär att odla observation, inklusive av mitt eget tänkande, och öva detta tillsammans med andra. I denna medvetna "medvetenhet" upplever jag livets essens som ger mig och andra näring
med kärlek.

Som ledsagare och coach vill jag se mig själv som en barnmorska som följer med i förlossningsprocesser utan att låtsas, som öppnar upp för resurser och stödjer smärtsamma faser kärleksfullt och empatiskt. Jag vill vara någon som i varje situation frågar vilken andel resurser jag kan bidra med och som behåller öppenhet och nyfikenhet för det som vill komma fram på nytt.