
Michael Kraft
Certifierad tränare sedan 2019
Talar engelska, tyska
Current Country: Germany
Ursprungsland: Tyskland

Född 1960 i Wartaweil am Ammersee (dvs. "Vänta-lite" vid sjön Ammer) i södra Bayern/Tyskland.
Efter skolan frilansarbete vid utgrävningar i det antika Egina i Grekland. Samhällstjänst i en skola för barn med flera funktionsnedsättningar. Studerade klassisk arkeologi och klassisk filologi. Utbildade sig vid Graf Bothmerskolan i gymnastik . Egenföretagare, ägare av en specialiserad butik för naturlivsmedel och byggnadsbiologi. Konsult och utvecklare för ekologiska och sociala projekt. Egenföretagare som begravningsentreprenör, från 2005 och framåt mestadels tillsammans med Susanne Kraft.
Utbildare i ickevåldsam kommunikation sedan 2005.
Ibland letar jag efter ett bra ord för vad jag förstår med denna 'Icke-våldsamma kommunikation' (NVC): Det är ... Ja, vad är det?
En inre, etisk attityd, en effektiv metod, en väg till självkännedom, en form av fri, ärlig, passionerad och uppriktig dialog, en social revolution, ett mirakel ... Som bäst är det en del av livet, i alla dess fasetter.
Det blev en del av mitt liv år 2004, och jag är fortfarande mycket tacksam idag för dess uppenbarade och dolda skatter, för dess vidd i rum och tid – och dess djup, ända in i djupet av det mänskliga hjärtat.
För mig är det också en stig som övergår, ibland till en smal bergsstig och sedan återigen till en bred väg. På den smala bergsstigen med sina åsar är ärlig självempati en trogen och pålitlig följeslagare, och på de bredare stigarna är empati för medvandrare och mötande pilgrimer en värdefull bro för ett "samtal i frihet"
Och plötsligt är 'NVC' en nyckel till porten som leder till landet bortom "rätt" och "fel" beteenden och handlingar, vilket den persiska poeten Rumi sjöng om för 800 år sedan i sina kärlekssånger. "Jag möter dig där."
Jag är också mycket tacksam mot lärarna som har följt mig den här vägen, Susanne Kraft var den första från den första dagen vi träffades fram till idag.
Mycket snart efter att jag lärt mig om NVC som attityd och metod med henne år 2004, blev jag inbjuden att delta i IIT (International Intensive Training) i Budapest. I nio dagar!
Där hade jag den stora turen att få uppleva Marshall Rosenberg personligen. Det fanns en känsla av lättnad, glädje och ökande entusiasm. Jag upplevde inte en "föreläsning om en stor ledare" utan en självsäker, sårbar, egenartad, inspirerad person i ögonhöjd, som nådde och övertygade mig personligen med sitt budskap och sina enkla ord. Jag deltog i alla NVC-kurser han erbjöd:
"Hur är det med NVC? Åh, det är väldigt, väldigt enkelt, men det är inte lätt."
Det uttalandet stannade kvar hos mig och inom mig. När det gäller de andra IIT-utbildarna minns jag särskilt Towe Widstrand, Eva Rambala och Dunia Hategekimana. 'NVC' (om det nu finns något sådant ...), 'att visa empati' och 'att undervisa människor' kunde knappast vara mer olika och samtidigt mer identiska i sin inre attityd.
IIT följdes av två dagars intensivt individuellt arbete med Beate Ronnefeldt. Hon lät mig prata och frågade mig i tre timmar efter ungefär varannan mening: "Och om det är så du ser/känner/tänker – hur får det dig att känna?" Jag är verkligen väldigt, väldigt tacksam mot henne för detta kärleksfulla och rigorösa stöd på min personliga NVC-resa. Särskilt eftersom hon inte "lärde" mig någonting eller "förklarade" någonting för mig. Att möta den klara spegeln visade mig tillräckligt.
Under de första åren trodde jag att det skulle vara svårt eller till och med omöjligt att "certifiera" en inre attityd. Och ändå är denna inre attityd kärnan i NVC.
Under lång tid hindrade denna övertygelse mig från att fortsätta med idén om min NVC-certifiering. Först kom våra två barn, sedan certifieringsstoppet som Marshall tillkännagav 2007, och sedan fanns det mycket arbete att göra inom alla områden i livet. Det var inte förrän 2014 som jag fick impulsen att ansöka om CNVC-certifiering igen.
Jag vill särskilt tacka min bedömare Michael Dillo från Schweiz (och hans schweiziska kandidatgrupp) för att han alltid följt mig på min resa som jämlik och även med den tydliga feedback jag begärde, ända fram till certifieringen 2018. Marianne Känel-Möcklis stora stöd var alltid till hjälp, en uppmuntran och även en förebild för mig, eftersom hon var så genomsyrad av sin autentiska NVC, i sin vänlighet och kärleksfulla syn på världen.
Idag, år 2025, är min största angelägenhet att bidra till en fredlig värld, en värld där vi aktivt lär oss varje dag att inte utesluta krig i oss själva och i denna enda vår värld – utan att omvandla det på ett sådant sätt att dess krafter blir och kan vara fruktbara för jorden och för människor som lever på dess yta och från hennes gåvor.
Geboren 1960 in Wartaweil am Ammersee in Oberbayern/Deutschland.
Nach der Schule freie Mitarbeit in der Ausgrabung Alt-Ägina in Griechenland. Zivildienst in einer Schule für mehrfach behinderte Kinder. Beginn eines Studiums der klassischen Archäologie und Altphilologie. Ausbildung an der Graf-Bothmer-Schule für Gymnastik. Selbstständiger Inhaber eines Fachgeschäftes für Naturkost und Baubiologie. Berater und Entwickler für ökologische und soziale Projekte. Seit 2005 selbstständiger Bestatter, meistens zusammen mit Susanne Kraft. Seit 2005 Trainer für Gewaltfreie Kommunikation.
Manchmal suche ich nach einem guten Wort für das, was ich unter dieser "Gewaltfreien Kommunikation" (GfK) verstehe: Sie ist ... ja, was ist sie nur?Eine innere, ethische Haltung, eine wirksame Methode, ein Weg zur Selbsterkenntnis, eine Form des freien, ehrlichen, leidenschaftlich-aufrichtigen Gespräches, eine soziale Revolution, ein Wunder … Im glücklichsten Fall ist sie ein Teil des Lebens, in all seinen Facetten.
Im Jahr 2004 wurde sie ein Teil meines Lebens, und ich bin bis heute sehr dankbar für ihre offenbaren und ihre verborgenen Schätze, für ihre Weite in Raum und Zeit - und ihre Tiefe, bis in das Innerste des menschlichen Herzens hinein.
Für mich ist sie auch ein Weg, der sich verwandelt, mal in einen schmalen Bergpfad und dann wieder in eine breite Straße. Auf dem schmalen Bergpfad mit seinen Graten ist die ehrliche Selbstempathie eine treue und zuverlässige Begleiterin, und auf den breiteren Wegen die Empathie für Wandergefährten und für entgegen kommende Pilger eine wertvolle Brücke für ein Gespräch in Freiheit.Und plötzlich ist „die GfK“ ein Schlüssel zum Tor, welches in das Land führt jenseits von „richtigem“ und „falschem“ Verhalten und Handeln, von dem der persische Dichter Rumi vor 800 Jahren in seinen Liebesliedern gesungen hat. "Dort treffe ich Dich“.
Sehr dankbar bin ich auch den Lehrer*innen, die mit mir diesen Weg gegangen sind, als erste vom ersten Tag unserer Begegnung an und bis heute Susanne Kraft.
Sehr bald, nachdem ich mit ihr die GfK 2004 als Haltung und Methode kennengelernt hatte, durfte ich am IIT (Internationalen Intensiv-Training) in Budapest teilnehmen. Neun Tage lang! Dort hatte ich das große Glück, Marshall Rosenberg persönlich erleben zu dürfen. Erleichterung machte sich breit, Freude, zunehmende Begeisterung. Ich erlebte keinen dozierenden Papst oder Sektenführer, sondern einen selbstbewussten, verletzlichen, kauzigen, inspirierten Menschen auf Augenhöhe, der mich ganz persönlich mit seiner Botschaft und seinen einfachen Worten erreichte und überzeugte. Ich besuchte alle GfK- Stunden, die er angeboten hatte: „It ́s very, very simple, but it ́s not easy.“
Das ist mir geblieben. Von den anderen Trainer*innen erinnere ich mich besonders gerne an Towe Widstrand, an Eva Rambala und an Dunia Hategekimana. Unterschiedlicher und zugleich identischer in der inneren Haltung konnte „die GfK“ (falls es denn eine solche gibt ...), konnte „Einfühlung geben“ und „Menschen unterrichten“ kaum sein.
Dann folgte eine intensive zweitägige Einzelarbeit mit Beate Ronnefeldt. Sie ließ mich erzählen und fragte drei Stunden lang nach etwa jedem zweiten Satz: „Und wenn Du das so siehst/fühlst/denkst - wie geht es Dir dann damit?“ Ich bin ihr wirklich sehr sehr dankbar für diese liebevoll-strenge Unterstützung auf meinem persönlichen GfK-Weg. Besonders, weil sie mich in keiner Weise „unterrichtet“ oder mir irgendetwas „erklärt“ hat. Der klare Spiegel zeigte genug.
In den ersten Jahren dachte ich, es sei schwer bis unmöglich, eine innere Haltung zu „zertifizieren“. Und diese innere Haltung ist doch das Herz der GfK.
Lange hat mich diese Überzeugung davon abgehalten, den Gedanken an meine GfK-Zertifizierung weiter zu verfolgen. Erst kamen unsere zwei Kinder, dann der Zertifizierungsstop, den Marshall 2007 ausgesprochen hatte, und dann war viel Arbeit auf allen Lebensfeldern zu tun.Erst 2014 hatte ich den Impuls, mich erneut um die CNVC-Zertifizierung zu bewerben.
Ich danke ganz besonders meinem Assessor Michael Dillo aus der Schweiz (und seiner Schweizer Kandidaten-Gruppe) , dass er mich auf meinem Weg stets auf Augenhöhe und auch mit den von mir erbetenen klaren Feedbacks bis zur Zertifizierung in 2018 begleitet hat. Auch die große Unterstützung von Marianne Känel-Möckli war mir stets hilfreich, eine Ermutigung und auch ein Vorbild, weil sie so durchdrungen war in ihrer Güte und liebevollen Sicht auf die Welt von einer authentischen Gewaltfreien Kommunikation.
Heute im Jahr 2025 ist es mir das größte Anliegen, meinen Beitrag zu einer Welt des Friedens zu leisten, einer Welt, in der wir täglich aktiv lernen, den Krieg in uns und in dieser unserer einen Welt nicht auszuschließen - sondern ihn so zu verwandeln, daß seine Kräfte fruchtbar für unsere Erde und die Menschen, die auf und von ihr leben, werden und sein können.
Dela den här sidan:
OpenStreetMap-tjänsten krävs
för att ladda den här kartan.
OpenStreetMap-tjänsten krävs
för att ladda den här kartan.
Vi använder cookies och liknande tekniker för att förbättra din upplevelse på vår webbplats.