Jag är 35 år gammal och läste Marshalls bok 2013. Vid den tiden var jag verkligen intresserad av buddhism och människans andliga natur. Men något saknades: hur förenar man sitt dagliga liv och sina problem, sina trauman och sin historia med sin andliga sida?
Att läsa Nonviolent Communication: A Language of Life gav mig de svar jag behövde, och jag började öva själv, varje dag. Innan jag somnade gick jag igenom min dag och försökte hitta mina/andra människors känslor och behov (uppfyllda eller ouppfyllda). 
Första gången jag träffade en NVC-tränare förankrade det verkligen min praktik i min kropp, jag fick en djupare och tydligare förståelse för NVC. Samtidigt tänkte jag "okej, jag vill vara där hon är, någon gång i mitt liv, det är där jag vill bidra till livet". Några år senare började jag på riktigt och övade och övade och övade....

NVC hjälpte mig verkligen att vara mer medkännande mot andra när de agerar på ett sätt som inte uppfyller mina behov. Jag kan förstå var de kommer ifrån, relatera till dem och därmed välkomna där de är. Jag kan också verkligen känna glädjen i att ge, glädjen i att ta emot.

Hela mitt liv har jag hört att jag var för intensiv, kände för starka känslor inför saker och ting, och att det var ett extra lidande att inte bli förstådd. Nu välkomnar jag denna intensitet och kan förstå dess källa och agera på ett sätt som kan möta mina och andras behov.

Jag är nu lärare i grundskolan och kan definitivt se hur det påverkar de barn och vuxna (kollegor, föräldrar) jag interagerar med att leva NVC för mig själv. Jag vill dela NVC med mina lärarkollegor så att de kan leva det för sig själva och bli förebilder för barnen. Idag känner jag mig mer lugn än när jag var yngre vuxen och vill dela NVC så att andra kan hitta sin egen väg.