Edith Sauerbier är en intellektuell person och teolog som arbetar för att hjälpa människor att skapa kontakt, ibland under svåra omständigheter, som krig. Hon är internationellt aktiv och delar ickevåldsam kommunikation med individer och grupper över hela Europa. Bland hennes passioner finns att vägleda människor genom livets slutskede. Förutom sitt arbete som certifierad NVC-utbildare arbetar hon även som NVC-bedömare; i sin roll som bedömare var hon med och skapade en samarbetsmodell som revolutionerade hur NVC-utbildare certifieras. 

Att motstå "fiendebilder" i krigstid

För Edith och hennes bedömarteam är det viktigt att stödja NVC i länder som befinner sig i svåra situationer, som Bosnien, Ukraina, Ruanda, Kenya med flera. Våren 2022 deltog hon i online-sessioner mellan ryssar och ukrainare. Det krossade hennes hjärta att få veta att vissa elever, som hon träffat personligen, nu lever i krigssituationer. I en av sessionerna var fiendebilder ämnet och hur man kan motstå dem. Till detta erbjöd Edith verktyg för egenvård och sa: "Låt mig visa dem för dig, så ska vi göra några övningar, så att du kan ta med dig dem i din verktygslåda även i svåra situationer." 

En lärare av lärare

Idag arbetar Edith tillsammans med ett team av utbildare som bedömare – en utbildare av utbildare – i en grupp som utbildades av NVC:s grundare Marshall B. Rosenberg år 2008. Marshall uppmuntrade deras grupp att skapa nya certifieringsmetoder för att garantera att kärnan i NVC förs vidare till nästa generations utbildare. Sedan de började arbeta tillsammans har deras team väglett sjuttiofem utbildare från cirka femton länder till certifiering, varav fyrtio från tysktalande regioner (från och med december 2022). Innan Edith, Doris Schwabm och Rita Geimer-Schererz (som gick bort 2020) började använda denna grupputbildningsmodell existerade den inte. År 2016 anslöt sig Irmtraud Kauschat till teamet.

”Vi tre utvecklade konceptet att arbeta tillsammans i team”, minns hon. ”Och att erbjuda mentorskaps- och bedömningsdagar för kandidater, och göra gruppbedömningar – inte i privata sessioner, som vi upplevde. Vi ville skapa något nytt som uttrycker mer vad vi lär ut, vad vi delar, vad vi gillar att sprida ut i världen. Så vi letade efter en form som var mer lämplig för innehållet och tog hänsyn till den regionala NVC-gemenskapen.”

Edith skrattar lite åt minnet. De var trots allt pionjärer inom den här gruppmetoden och arbetade med kandidater, ”utan att veta om Marshall skulle gå med på vårt sätt eller acceptera våra rekommendationer.”

Att lära sig NVC, från "Nej" till "En öppnare"

För att vi fullt ut kan uppskatta dynamiken i ovanstående scenario tar Edith oss tillbaka i tiden, till slutet av 1980-talet och hennes första möte med ickevåldsam kommunikation. Några vänner, minns hon, var med i en av de första övningsgrupperna för ickevåldsam kommunikation i Tyskland, och hon kände tränaren de arbetade med. 

Edith mötte tränaren igen 1993. ”Hon arbetade i ett fredsläger i det forna Jugoslavien, när det var krig, och jag arbetade på ett utbildningshem, och jag letade efter någon som rapporterade därifrån i en interreligiös konferens som jag arbetade med.” De började prata, och tränaren frågade Edith om att starta NVC. 

”Och jag sa till henne: ’Åh nej, Beate.’” skrattar Edith. ”Hon hette Beate Ronnefeldt. Och jag sa till henne: ’Åh nej. Jag studerade teologi och jag var tvungen att lära mig så många språk, som latin, hebreiska och grekiska. Jag vill inte lära mig ett annat språk, även om det kallas ’icke-våldsamt’.” 

Det skulle ta ytterligare ett decennium, och ett personligt möte med Marshall Rosenberg, för att helt och hållet få Edith in i NVC. 

År 2002 utbildade hon sig till medlare i norra Tyskland. ”Och en del av den här utbildningen var att arbeta med Marshall Rosenberg. Han var där.” Hon pausar och låter minnet lugna ner sig. ”När jag för första gången såg in i Marshall Rosenbergögon var jag djupt övertygad om att vi kände varandra från andra tider.” Edith kallar detta möte för ”en öppning” 

”För att jag, efter att ha mött mycket motstånd mot att hantera känslor och behov, kände mig hemma.” Till slut omfamnade hon NVC och satte kursen mot att bli tränare. 

"Riktigt heta grejer"

I januari 2010, med en mentorskaps- och bedömningsdag igång, visste teamet fortfarande inte om deras nya bedömningsmodell skulle gå igenom rörelsens ledares beslut. ”Och vi arbetade redan med tio kandidater”, säger Edith med ett skratt. Sedan, säger hon, ”fick vi ett mejl från Marshall, Margo Pair (administrativ chef för CNVC) och Valentina, Marshalls fru, om att vårt koncept är okej och att de skulle gå med på våra rekommendationer.”

Från denna gynnsamma början antog bedömare ”över hela världen” gruppmodellen och gjorde den till sin egen version. ”Så det här var verkligen hett”, säger Edith strålande. ”Och ja, vi var verkligen pionjärer.”

En barnmorska för livets slut

För Edith är döden inte ett slut, utan en resa ”till ett annat land, till en annan plats”. Vägled av denna grundläggande övertygelse för hon in ickevåldsam kommunikation i sitt hospice- och begravningsarbete, där det är hennes ära att följa människor och deras familjer i ”ett visst tillstånd i deras liv, att stödja och vara till tjänst”, och ”att stanna hos dem, att ha medkänsla och empati”

I detta syfte ser hon sig själv som en ”sort barnmorska, inte i början av livet, utan i slutet av livet, av mänskligt liv, av en upplevelse som vi kallar mänskligt liv som andliga varelser.”

Om sitt arbete som begravningstalare, särskilt i utmanande situationer, stannar hon upp och funderar. ”När jag leder en begravning för en person som begått självmord, och det kan vara min dotter eller min son, är det verkligen, verkligen utmanande, eftersom jag möter familjen, föräldrarna som behöver hantera det”, säger hon. ”Och ändå är jag inte rädd för dessa situationer eftersom de hör till livet. Och NVC ger mig språket för det.”