En eftermiddag när jag kom hem låg skor och skolväskor utspridda över hela korridoren. Jag kunde knappt se var jag skulle gå. Min första reaktion var att skrika åt mina barn: Vad gör all den här röran här? Min andra reaktion var dock chockad: Är det verkligen så här jag vill bete mig mot mina barn efter att inte ha sett dem på hela dagen?
Mitt svar var tydligt: NEJ.
Så började min resa. Jag hörde talas om ickevåldsam kommunikation (NVC) första gången 2016 under en deeskaleringsutbildning. Sedan dess har jag upplevt mycket – det fanns lågpunkter och djupa dalar – men mitt liv har fundamentalt förändrats. Idag är NVC närvarande i min vardag och även i mitt partnerskap. Tillsammans med Sascha Poller fick jag ackreditering i december 2025.
Längs vägen lärde jag mig vad genuin jämlikhet verkligen betyder: för mig är det en grundläggande signal om respekt, jämlikhet och öppenhet som skapar förtroende. Jag upplevde hur viktigt det är att ha allas behov i åtanke. På så sätt kan djupa kontakter uppstå även i tystnad, eftersom empati inte alltid kräver ord – ibland räcker det med en beröring eller en blick. Jag har lärt mig mycket av olika tränare, och lika mycket av mina barn. De reflekterar ärligt tillbaka till mig när jag tappar kontakten, eller när jag inte är i kontakt med mig själv.
Min pedagogiska bakgrund och mångåriga ledarskapserfarenhet inom fritidshem i Hamburg har visat mig hur mycket smärta barn och unga upplever i sina familjer, på förskolan eller i skolan. Det är min önskan att uppmuntra vuxna, i sin kontakt med barn, att hitta sin egen inre stabilitet utan att förlora sig själva i processen. NVC kan öppna upp utrymmen där genuina möten blir möjliga.
Jag är född i Ungern, och mina rötter är viktiga för mig. Som medlem i CNVC-gemenskapen vill jag också vara aktiv i mitt ursprungsland och föra vidare detta perspektiv. Att sprida NVC över gränserna är en del av min vision.
Egy délután, amikor hazaértem, cipők és iskolatáskák hevertek szanaszét a folyosón. Alig tudtam hova lépni. Az első reakcióm az volt, hogy rákiabáltam a gyerekeimre: Mi ez a sok vacak itt? A második reakcióm viszont a megdöbbenés volt: tényleg így akarok viselkedni a gyerekeimmel, miután egész nap nem láttam őket? A válaszom egyértelmű volt: NEM.
Így indultam el az utamon. Az erőszakmentes kommunikációról (EMK) 2016-ban, egy deeszkalációs tréningen hallottam először. Azóta sok mindent megtapasztaltam; voltak hullámvölgyek és mélypontok is, de az életem alapjaiban változott meg. Az EMK ma már jelen van a mindennapjaimban és a párkapcsolatomban is. Sascha Pollerrel 2025 decemberében együtt szereztük meg az akkreditációt.
Az út során megtanultam, mit jelent a valódi szemmagasság: számomra ez a tisztelet, az egyenrangúság és a nyitottság alapvető jelzése, amely bizalmat teremt. Megtapasztaltam, mennyire fontos szem előtt tartani mindenki szükségleteit. Így mély kapcsolatok alakulhatnak ki akár a csendben is, hiszen az empátiához nem mindig kellenek szavak – elég egy érintés vagy egy tekintet. Rengeteget tanultam különböző trénerektől, és ugyanannyit a gyerekeimtől is. Ők őszintén tükrözik vissza nekem, ha kiesek a kapcsolatból, vagy ha épp nem vagyok kapcsolatban önmagammal.
Pedagógiai hátterem és a hamburgi napközis intézményekben szerzett sokéves vezetői tapasztalatom megmutatta, mennyi fájdalmat élnek meg a gyerekek és fiatalok a családjukban, az óvodában vagy az iskolában. Vágyam, hogy a felnőtteket arra ösztönözzem: a gyerekekkel való kapcsolódás során találják meg a saját belső tartásukat anélkül, hogy elveszítenék önmagukat. Az EMK olyan tereket nyithat meg, ahol valódi találkozások születnek.
Magyarországon születtem, a gyökereim fontosak számomra. A CNVC közösség tagjaként szeretnék a szülőhazámban is aktív lenni és továbbadni ezt a szemléletet. Az EMK határokon átívelő közvetítése a vízióm része.