Jag studerade grundskolepedagogik. De mest formativa upplevelserna i mitt liv ägde rum genom mina interaktioner med min familj och min omgivning. Det var just dessa mellanmänskliga relationer som gjorde mina inre mönster och känslomässiga sår omedelbart uppenbara för mig under certifieringsprocessen – och fortsätter att göra det än idag.

År 2016 arbetade jag som lärare på en offentlig skola i Schweiz när jag bevittnade en situation där barn straffades av en lärare. Scenen utlöste en stark reaktion hos mig, vilket fick mig att söka ett samtal med skolledningen och läraren i fråga. Jag misslyckades dock i mitt försök att övertyga dem om att straff inte är ett konstruktivt sätt att hantera barn.

I mitt sökande efter en gemenskap centrerad kring samarbete, jämlikhet och relationer stötte jag på ickevåldsam kommunikation. Till min förvåning insåg jag snart att min reaktion på händelsen i skolan hade mycket mer att göra med min egen inre dynamik än med läraren själv. Samtidigt började jag förstå att straffpraxis är rotad i en lång historia av sociala dominansstrukturer.

Genom processer av självampati kom sår som jag hade upplevt och bevittnat under min barndom fram i ljuset. Jag är djupt tacksam mot mina empatikompisar och tränare för dessa erfarenheter, eftersom de har öppnat en ny väg till kontakt och inre tillväxt för mig. En annan källa till styrka för mig är tanken att det finns något större som uppehåller och stärker mig även i svåra och smärtsamma tider. Ur detta har en djup tillit vuxit till att något värdefullt kan komma fram även ur smärtsamma upplevelser.
Självtranscendens, självampati och kunskap om trauma och maktstrukturer utgör grunden för mitt arbete som tränare idag. De gör det möjligt för mig att möta människor med närvaro, värdighet och öppenhet.

Idag fyller det mig med glädje och mening att följa barn i deras utveckling – inte minst som mamma till två förskolebarn och i ett levande familjeliv där många barn ofta möts. Dessutom delar jag principerna för ickevåldsam kommunikation med institutioner som skolor, kyrkor och familjer. Jag leder övningsgrupper och arbetar som familjemedlare. Jag arbetar också med ett bokprojekt för föräldrar och skolor.

Jag är särskilt engagerad i att skapa utrymmen som går bortom förenklat antingen/eller-tänkande, där nyanserade upplevelser är möjliga. Jag är glad över att vara en del av den internationella NVC-gemenskapen och att dela detta arbete med omsorg som officiell representant för Center for Nonviolent Communication.