Jag lärde känna ickevåldsam kommunikation av en slump 2011 när jag följde med mina föräldrar till ett introduktionsseminarium och blev omedelbart imponerad: allt om ickevåldsam kommunikation verkade så vackert klart och enkelt för mig, och det var väldigt lätt att förstå intellektuellt. Under åren som följde insåg jag gradvis att ickevåldsam interaktion är enkel men långt ifrån lätt när man har levt i årtionden i ett samhälle där belöning och straff är dagens ordning.

Särskilt med mina barn, men också som chef, hade jag otroligt höga förväntningar på mig själv och var hård mot mig själv om jag inte lyckades göra mina medmänniskor "lyckliga". Jag var ofta osäker eftersom jag ville göra det "rätt" till varje pris och tappade min känsla för proportioner. Innerst inne trodde jag att det var viktigare att ta ansvar för andra och deras behov än att ta ansvar för mig själv och mina behov.

Jag längtade efter självkärlek och acceptans. Men det krävdes en äktenskapskris och den stora smärta den orsakade för att äntligen kunna stå upp för mig själv och mina behov. Längs vägen lärde jag mig att ilska gör att jag kan älska mig själv om jag inser det i tid och omvandlar det till klarhet. Mina relationer – med min man, min familj och mina medmänniskor – har blivit mer levande för mig sedan dess, och jag har fått mycket trygghet.

Som NVC-tränare vill jag inspirera andra människor att ta sig själva på allvar, att stå upp för sig själva utan våld och att ta risken att vara ofullkomlig. Jag vill bidra till en empatisk och levande gemenskap – inte bara mellan oss människor utan i samklang med allt levande.